Vinteräventyr för svennebanan

Mulet. Snö i luften. Byigt från SV. Vi har tvekat ett tag. Trodde inte riktigt på succén, men gick i lördags å köpte en pulka åt lilltjejen. Skulle åka till Hammarskog i brist på klätterväder.

- Vad fan gör du nu?... Vi måste ju åka om det ska bli nå.
- Ja, men va fasen vad tror du? Du kunde ha packat färdigt väskan. Föresten måste vi röja efter frukosten.

Efter uppstigning, frukost, dusch, påklädning, sopa bilen, tömma bilen packa bilen, en andra frukost, matsäck, blöjjor, toa, glömma något, glömma något mer, så sitter vi äntligen i bilen på väg till Håga.

- Va? ska vi höger? Nä, det kan inte stämma...... Här! kolla kartan då.
- Var ska vi?
- Hittar du det?
- Jaja, vi skulle kanske höger.... Fan!
- Det här kanske går..

Vid kung Björns hög möter vi hurtbullarna som steg upp tidigt. Jag tänker att bara vi får åka 2 km så var inte pulkköpet i onödan. Men när det svåra ligger i att faktiskt ta sig ut i spåret på utsedd dag är det bara att knata på. Snart övergår tankarna på när vi ska vända i tankar kring att vi kanske orkar tillbaka oxå bara vi får lite socker framme vid herrgården.

När vi väl står på skidorna igen med näsan mot Flogsta är det redan mörkt. Vi har en hutlöst dyr champinjonsoppa i magarna jämte bröd och allt smör de hade kvar. Vis av erfarenhet hade jag stoppat ner en pannlampa i fickan innan avfärd. En skäggig veteran skrattar åt oss efter att han oroligt försäkrat sig om att vi var tillräkneliga.

Helt slut och med flimmer framför ögonen lyckas vi släpa pulkan hela vägen tillbaka till bilen. Jag tror att det kändes ungefär som att bestiga Everest.

Alma gjorde det bästa av situationen och sov under hela hemfärden. Det gäller att veta när man ska kämpa och när man ska dra sig tillbaka.

Jag stretar på.