Det är mörkt mest hela dagen. Huvvet är fullt med snor. Man jobbar äter och sover. Då är det dags att drömma sig bort till när man var ung stark och frisk. I väntan på vinter-OS fungerar semmelfönstret livsuppehållande. D.v.s. den tid då det känns gott att klämma i sig semlor utan att räkna. Jag befarar att det inte är så man förbereder kroppen för Noir Desir i Rempart. Jag var på Morfar Ginko med en god vän och gapade högt och oförståndigt om balans i tillvaron. Som om jag vet vad det är. Men i sanningens namn ska sägas att det inte är helt fel att jobba mycket någon gång emellanåt heller. Det finns ju många sätt för en medelmåtta att utveckla sina förmågor.
Men jag skulle komma till det viktigaste: klättring. Några som upprepade gånger på ett avgörande sätt inspirerat oss och fått oss att lyfta till nya klätternivåer är atleterna på bilderna:
Jag tackar för det. Det är det som är det fina med klättring.
